Hjärnans mysterier?

Hur kan man facineras av saker som man vet är dåliga? Hur fungerar hjärnan egentligen?
Vill inte gå in på exakt vad det är, men kan säga att vissa saker borde man ju bara kunna släppa direkt och sen så om inte annat så iaf inte ägna speciellt mkt tid på att tänka på det, eller?
Sånt som gör ont och verkligen inte är nåt bra för en? Det borde vara lättare att släppa tycker jag, jag ser ju andra som kan släppa tankarna...

Det här är eg ingen stor grej, men lite intressant kanske man kan kalla det.
jag menar, jag vill ju inte tillbaka, inte ett dugg, så varför denna facination? Hrm... Vem vet? Inte jag iaf.

Tror, om jag nu ska analysera, att det beror på lite olika saker, saker som har hänt i det förflutna, vilket gör att jag tänker som jag nu gör! Jo, så är det nog...

Man kan ju inte göra så mkt åt den man är och var man kommer ifrån, det man kan göra är att jobba med sig själv och bygga sig egen framtid, DET vet jag, för det har jag lärt mig.

Hur gör man det då?
Man tror på sig själv, när man gör det då gör andra det oxå. Man måste stå upp lite för sig själv, faktiskt!
När man gör det kan man komma att upptäcka en rätt cool sak, man är rätt bra!! Jo, faktiskt, så är det. ALLA har något bra, ganska mycket faktiskt. Alla förtjänar lite creed för den de är.
man måste bara sträcka lite på sig och ge andra chansen att oxå se det.
Så, med de orden sagda lovar jag att försöka stoppa mina tankar i en låda som jag stoppar undan på nån trygg plats! Ja, det blir nog bra...
Plötsligt märker jag att jag sitter och ler!