tomhet

Idag är en hemsk dag, inte bara därför att en underbar häst försvunnit utan därför att jag även påminns om alla de hästar jag sörjer och kommer att sörja så länge jag lever!
När man lever så nära hästar som jag gör (umgås med dem ca 10 timmar/dag förr ännu mer) så utvecklar man ett band eller ett behov kanske man ska kalla det. man känner sig tom utan hästar i sin närhet.
Detta ger ju oerhört mkt glädje och glada stunder och minnen! Minnen som jag alltid kommer att ha med mig och vara tacksam över...
Men det skapar också sorg! Sorgen över att mista en vän eller kollega. (ja hästarna är ju kollegor)
Vissa hästar slinker in i ens liv ganska obemärkt och förblir ganska annonyma medans andra gör ett större intryck!
Min favoritponny på jobbet hette Turbo Urban, en busig och ganska trött gotlänning!
Idag finns Turbo inte mer....
Samma sak som för ett år sedan drabbade en annan fantastisk gotlänning vid namn Victor!
Victor-min prins och vän!! Nu Turbo...
Blä för kolik och tarmvred säger jag bara!

Det man får glädja sig åt i svåra stunder är att hästarna faktiskt haft ett bra liv OCH hade bra folk som fanns där för dem när deras stund var kommen, som hjälpte dem att somna in stilla och fridfullt!
Vem vet, ni kanske ses i trappalanda grabbar?
Isf tror jag att Victor berättar om gamla minnen och hur han försökte lura mig ovh Turbo svarar med nån nyare story om nåt bus!
DET tror jag...